Vad gör man då?
Tomheten är total. Det ekar inom mig. Och jag vet faktiskt knappt vad jag ska skriva.
Vid några få tillfällen i mitt liv har jag varit tom. Upplevt den totala maktlösheten det innebär när det enda som aldrig sviker i vanliga fall plötsligt överger mig.
Orden.
Språket.
Förmågan att uttrycka mig på papper, eller för den delen med ett tangentbord.
Men så ibland slår det till, och jag sitter plötsligt där, hjälplös som en vingklippt fågel.
Den första gången mina krafter övergav mig var när jag som 16-åring förlorade min bästa vän, min lagkamrat och kompanjon. Ponnyn Hiawatha. Det kan tyckas betydelselöst i en utomståendes ögon, men alla som någonsin varit där vet vad det kan innebära, hur mycket ett "simpelt djur" kan betyda för en ung flicka.
Den andra gången var jag 21 år, och förlorade så mycket mer än bara förmågan att kunna skriva om vad jag genomled. Jag startade denna blogg i samma veva, och gjorde ett försök, men kom som ni ser inte särskilt långt. Det var förra sommaren, när jag mer eller mindre ofrivlligt genomförde en abort, vilket är någonting jag aldrig någonsin kommer kunna förlåta mig själv för. Bara försöka lära mig leva med, vilket är någonting jag ägnar mig åt nästan dagligen.
Och nu, för tredje gången av vad jag kan minnas, har det slagit till igen.
Denna gång är det den trygga bilden av en pålitlig fadersfigur som för sista gången slagits i spillror. Så länge har jag envist hållt fast vid hoppet om att allting någon gång kommer bli bra. Att det de senaste åren varit på bättringsvägen och att han faktiskt inte längre beter sig som förr.
Men så bryskt rycktes jag tillbaks till verkligheten, och denna gång värre än någonsin. Åtminstone för mig, i den situation jag är, där jag får ta konsekvenserna av hans handlande. Guppande i hans kölvatten, som en ledtråd kvarglömd på hans brottsplats.
Det är den ultimata förnedringen, det mest oförlåtliga sveket och den största av besvikelser.
Och för trejde gången i mitt liv finner jag mig själv mållös.
Vid några få tillfällen i mitt liv har jag varit tom. Upplevt den totala maktlösheten det innebär när det enda som aldrig sviker i vanliga fall plötsligt överger mig.
Orden.
Språket.
Förmågan att uttrycka mig på papper, eller för den delen med ett tangentbord.
Men så ibland slår det till, och jag sitter plötsligt där, hjälplös som en vingklippt fågel.
Den första gången mina krafter övergav mig var när jag som 16-åring förlorade min bästa vän, min lagkamrat och kompanjon. Ponnyn Hiawatha. Det kan tyckas betydelselöst i en utomståendes ögon, men alla som någonsin varit där vet vad det kan innebära, hur mycket ett "simpelt djur" kan betyda för en ung flicka.
Den andra gången var jag 21 år, och förlorade så mycket mer än bara förmågan att kunna skriva om vad jag genomled. Jag startade denna blogg i samma veva, och gjorde ett försök, men kom som ni ser inte särskilt långt. Det var förra sommaren, när jag mer eller mindre ofrivlligt genomförde en abort, vilket är någonting jag aldrig någonsin kommer kunna förlåta mig själv för. Bara försöka lära mig leva med, vilket är någonting jag ägnar mig åt nästan dagligen.
Och nu, för tredje gången av vad jag kan minnas, har det slagit till igen.
Denna gång är det den trygga bilden av en pålitlig fadersfigur som för sista gången slagits i spillror. Så länge har jag envist hållt fast vid hoppet om att allting någon gång kommer bli bra. Att det de senaste åren varit på bättringsvägen och att han faktiskt inte längre beter sig som förr.
Men så bryskt rycktes jag tillbaks till verkligheten, och denna gång värre än någonsin. Åtminstone för mig, i den situation jag är, där jag får ta konsekvenserna av hans handlande. Guppande i hans kölvatten, som en ledtråd kvarglömd på hans brottsplats.
Det är den ultimata förnedringen, det mest oförlåtliga sveket och den största av besvikelser.
Och för trejde gången i mitt liv finner jag mig själv mållös.
Kommentarer
Trackback