blindo

Jag har kommit på en jävligt bra idé för hur vi ska rädda jorden och bli kvitt de här sanslösa köerna som alla efterblivna bilägare envisas med att trängas i dag ut och dag in.

En lösning jag funderade på var att helt enkelt utrota alla som är tillräckligt korkade att bidra till detta genom att vägra åka buss eller tåg. Eller kanske ge dem någon form av utbildning i ämnet "mänsklighetens undergång". Men jag kom snabbt fram till att detta vore lönlöst. Idioti föder idioti sägs det ju, och snart axlar deras avkommor uppdraget att förstöra jorden. Därför krävdes en bestående lösning, vilken följer nedan:

* Höj trängselskatten, säger jag. Ja, höj den bara, fega inte. Minst en 50-lapp per passage och ingen jävla maxgräns på 60 kronor. 60 kronor stoppar ingen bilförare och det stoppar definitivt inte växthuseffekten. Inte ens jag som är en fattig stackare blir stoppad av 60 ynka spänn. Och låt för bövelen även riksdagsledamoterna betala. De kan gott ha dubbel avgift, förresten. Föregå med gott exempel.

* Lägg inte pengarna som tjänas in på att bygga någon äcklig väg, det bidrar bara till ännu fler köer under byggperioden, som i den här staden lär sträcka sig över en 7-8 år. Lägg istället förtjänsterna på kollektivtrafiken. Gratis kollektivtrafik, fler avgångar och någon form av obligatorisk kurs i folkvett till chaufförerna. Den skulle jag kunna hålla i förresten. Jag skulle kunna göra det gratis. Om jag någonsin i framtiden sedan skulle stöta på en vettigt funtad busschaufför vore det värt det.

Om detta inte hjälper, och pengarna inte räcker till för att göra de förändringar på kollektivtrafiken som krävs- höj då för bövelen trängselskatten ännu mer.
De som verkligen inte klarar sig utan bilen i jobbet eller av någon annan dödsviktig anledning inte kan åka kollektivt skall helt enkelt få bidrag för detta. Inte bidrag från staten, nej från sin arbetsgivare givetvis. Jobbar man för en snåljåp som inte bidrar med tjänstebil skall man ha rätt att kräva ersättning för alla de omkostnader man drar på sig i samband med detta.

Inga orimliga krav, eller hur? Alla som har bil i dagens läge har råd med en extra hundring någon gång ibland, men ingen kommer vilja betala i onödan. Likamed ingen åker bil i onödan.
Sådärja, problemet löst. Ni kan tacka mig sen.

ps. Det är inte endast av ren lathet jag copycatat mig själv, utan helt enkelt för att jag anser mig vara briljant i mina stunder. Förtjänar Skilda Världar en repris kan det knappast finnas någonting som inte är värt att återupplevas.

Hej SL!
Jag är en trogen resenär som sedan flera år tillbaks köpt månadskort och på ett någorlunda hederligt sätt brukat era tjänster. Visserligen åker jag på reducerat pris trots att jag är 22 år, men jag hoppas ni kan se mellan fingrarna på detta för denna gång. Jag har nämligen ett mycket viktigare ärende än så, och då ska väl inte en ynka halvplankning få komma emellan? Dessutom har jag ett skitjobb där jag tjänar samhället och håller rent från drägg på era t-baneperronger, så jag tycker nog jag gjort mig förtjänt av lite extra förmåner.

Hur som helst. Det jag nu tänkte be er om är av betydligt större vikt än denna lilla petitess. Jag, och många med mig, skulle se det som en naturlig del av er service om ni kunde tillhandahålla någon form av ordningsregler i tunnelbanan. Och då menar jag inte skyltar med överkryssade mobiltelefoner som inte gäller, eller att man ska stå innanför den gula linjen när man åker rulltrappa. Nej, det jag längtar efter är någon som kan slå näven i bordet gällande alla puckon som inte känner till de oskriva lagarna gällande resande med kollektivtrafik. Med anledning av detta överskott på lantisar, egon och vanliga hederliga idioter föreslår jag att ni omgående inför följande förbudsskyltar:

På utsidan av t-banedörrarna:
Stå inte mitt framför dörrarna när ni ska kliva på. Stå vid sidan om. Flytta er tre decimeter åt sidan och låt de som ska kliva av göra det innan ni tränger er på. Ni har säkert jättebråttom och är mycket viktigare än alla andra, det tvivlar vi inte på, men detta kommer i längden underlätta även för er själva. Ju fler som lyckas komma av utan någon som står i vägen, desto fler hinner komma på. Och om ni mot all förmodan ändå skulle bli kvar på perrongen endast pga den enkla anledningen att ni följde denna anvisning, så lovar vi att nästa tåg kommer inom max 10 minuter. Så visa för i helvete lite hänsyn nu.

Vid rulltrappan:
Är du läskunnig? Kan du höger och vänster? Då så.
Här kommer nu en enkel anvisning för alla er som svarade ja på föregående frågor: Denna rulltrappa består av två "filer". En högerfil, där man står still och latar sig om man är rädd att förbränna alltför många kalorier på väg hem från 8 timmars degande framför en dator, och en vänsterfil där man helt enkelt beter sig som en normalt fungerande människa och går upp för trappan. Vi lovar, det fungerar faktiskt alldeles utmärkt att promenera uppför rulltrappan trots att den rör sig. Och tro det eller ej, men många väljer faktiskt det alternativet. Är du inte en utav dessa, utan föredrar att svettas på ett gym för tusentals kronor om året istället för att enkelt förbränna ditt överskottsfläsk med simpel vardagsmotion, så ber vi dig vänligt men bestämt att helt enkelt stå till höger.

På insidan av t-banedörrarna:
Om du nödvändigtvis måste ha med dig en barnvagn på tunnelbanan, se då för i helvete till att stå intill denna under hela resan så du snabbt kan flytta den när folk skall av och på tåget. Bäst vore förstås om ni lämnade vagnen hemma, men det vore väl att ta för stor hänsyn till er omgivning, så det ska vi inte försöka kräva. Så länge ni bara kan se till att hålla er ur vägen så alla normala, betalade resenärer slipper maka på sig för era små snålåkare som inte betalar en spänn trots att de tar upp tredubbel plats.

På bussen:
Finns det en ledig dubbelplats, sitt där. Det finns ingen på den här bussen som vill ha en svettig främling i knät. Speciellt inte om det faktiskt finns lediga platser. Är du tjock eller bara gillar att sära på benen när du sitter ner ber vi dig vänligen att i största möjliga mån stå upp för att spara platser åt de resenärer som kan sitta normalt, så att så många som möjligt får plats om bussen blir full. Alternativt att ni bantar eller lär er knipa ihop knäna.

Detta var nog allting jag hade att säga för denna gång. Ser med glädje fram emot den dagen då dessa skyltar blir standard i våra t-banor och bussar.

Väl mött 
NH

Tomheten är total. Det ekar inom mig. Och jag vet faktiskt knappt vad jag ska skriva.
Vid några få tillfällen i mitt liv har jag varit tom. Upplevt den totala maktlösheten det innebär när det enda som aldrig sviker i vanliga fall plötsligt överger mig.
Orden.
Språket.
Förmågan att uttrycka mig på papper, eller för den delen med ett tangentbord.
Men så ibland slår det till, och jag sitter plötsligt där, hjälplös som en vingklippt fågel.
Den första gången mina krafter övergav mig var när jag som 16-åring förlorade min bästa vän, min lagkamrat och kompanjon. Ponnyn Hiawatha. Det kan tyckas betydelselöst i en utomståendes ögon, men alla som någonsin varit där vet vad det kan innebära, hur mycket ett "simpelt djur" kan betyda för en ung flicka.
Den andra gången var jag 21 år, och förlorade så mycket mer än bara förmågan att kunna skriva om vad jag genomled. Jag startade denna blogg i samma veva, och gjorde ett försök, men kom som ni ser inte särskilt långt. Det var förra sommaren, när jag mer eller mindre ofrivlligt genomförde en abort, vilket är någonting jag aldrig någonsin kommer kunna förlåta mig själv för. Bara  försöka lära mig leva med, vilket är någonting jag ägnar mig åt nästan dagligen.

Och nu, för tredje gången av vad jag kan minnas, har det slagit till igen.
Denna gång är det den trygga bilden av en pålitlig fadersfigur som för sista gången slagits i spillror. Så länge har jag envist hållt fast vid hoppet om att allting någon gång kommer bli bra. Att det de senaste åren varit på bättringsvägen och att han faktiskt inte längre beter sig som förr.
Men så bryskt rycktes jag tillbaks till verkligheten, och denna gång värre än någonsin. Åtminstone för mig, i den situation jag är, där jag får ta konsekvenserna av hans handlande. Guppande i hans kölvatten, som en ledtråd kvarglömd på hans brottsplats.
Det är den ultimata förnedringen, det mest oförlåtliga sveket och den största av besvikelser.

Och för trejde gången i mitt liv finner jag mig själv mållös.

En stol, en dator, ett pyttelitet bord, en tv och en loftsäng. Det är allt. I övrigt fylls mitt temporära hem för tillfället av flyttkartonger, flyttkartonger, målarsaker och en och annan svart sopsäck. Onekligen mysigt, inte sant?
Jag som lovade mig själv att inte blogga. Det är idiotiskt. Slöseri med energi och ord.
Egentligen.
Tids nog skall orden spridas ändå, sanningen skall fram. Men inte här. Inte så simpelt. Jag gör det inte tillräckligt bra, och därför borde jag istället ägna mig åt det jag gör bäst. Så småningom får ni kanske se. Om jag lyckas.

Just nu orkar jag dock inte tänka så långt. En blaskig Mohito och en i det närmaste gudomlig Piña Colada har sagt sitt, och jag har en säng ovanför mitt huvud som väntar. Men trots att jag klev upp vid 7 imorse kan jag inte förmå mig att bli trött. Så jag bara sitter här och tvingar fram skit.

Just det. Jag skulle ju söka jobb.
Jag föddes inte med sångröst, så jag kan inte söka till idol.
Jag föddes inte med anorektiska gener, så Top Model är ingenting för mig.
Jag är inte bonde och inte ensam mamma, så inte heller där får jag utrymme.
Jag har alltid velat kunna dansa, men än så länge känns "So you think you can dance" vääldigt avlägset...
Jag är inget fetto, så jag är varken välkommen på Tjockholmen eller till Anna Skipper.
Jag kan inte heller laga mat, är inte händig. Kan inte operera djur eller människor, knulla i TV eller skämta om Agneta Sjödins könshår i "Parlamentet".
Som det ser ut nu verkar det ju inte finnas någonting jag kan söka, så man undrar ju vad som återstår för att få lite uppmärksamhet och ytlig bekräftelse nuförtiden.
Nej, jag får väl helt enkelt ta och skriva en bok istället.
Och sen bums i säng.

Än en gång har vi blivit rånade. Bestulna på allt hopp.
För vilken gång i ordningen är omöjligt att säga. Det är någonting vi vant oss att leva med. Någonting vi växt upp med. Någonting som helt enkelt blivit vardagsmat för oss, så till den grad att man knappt orkar ifrågasätta det längre.
Det bara är såhär.
Ändå är det svårt att inte låta sig knäckas av det. Gång på gång på gång. Man lär sig aldrig hantera känslorna som väller över en varenda gång det blir så uppebart att det inte kommer ske någon förändring.
Och allra värst är det nog för de små.
Mina yngre syskon. 14 och 16 år. De som fortfarande bor hemma och måste leva med eländet dygnet runt.
Själv har jag flyttat hemifrån sedan länge, och får beskåda eländet på någorlunda tryggt avstånd. Ändå kan jag självklart inte släppa taget om misären. Jag kan inte lämna mina småsyskon i sticket, inte bara fly från allt det jag är så orolig för skall förinta dem.
Om bara de också kunnat fly. Om vi kunnat lämna allting bakom oss, tillsammans. Om det bara fanns en möjlighet för mig och mina fem syskon att slita oss fria från detta och tillsammans slicka våra sår i hopp om en framtid där detta vårat helvete blott lever kvar som ett smärtsamt minne.
Och visst, det skulle vi kunna göra. Det skulle vara en möjlighet, inte alls särskilt omöjligt eller svårt.
Om det bara inte vore för att rånaren i detta fall är vår pappa.