Att döda eller inte döda, det är frågan.
Ordet skrämmer henne. Företeelsen väcker hennes förakt och gör henne illamående.
Det är en sista utväg. En sista, fasansfull utväg som bara bör tas till i yttersta extremfall, när ingenting annat kvarstår att göra. När det inte längre finns någon som helst vettig lösning. Då finns den ångestladdade utvägen.
ABORT.
Hur skulle hon kunna veta vad som var hennes egna beslut, när det stod så klart att han inte gav henne något alternativ? Uppenbara hot som bara leder till ökande ångest, större förvirring och tårar.
Gråt.
Gråt som aldrig tar slut. Hon gråter för allt.
För sin egen dumhet. För skammen. För hans situation och hans hårda ord.
Hon gråter för att hon egentligen inte vill ha ett barn, men hon gråter ännu mer vid tanken på att göra en abort.
Hon kan. Förutsättningarna finns eller går att ordna, hon behöver inte oroa sig. Barnet behöver inte fara illa, det vet hon, det kan hon ordna. Dock vet hon ju att han inte snackar skit. Det är inte lätt för honom, det är ingen möjlighet för honom att detta ska bli någonting bra.
Det finns ingen lösning på problemet, och hon bara gråter.
Livsbyte över ett test
Hon stirrade på det lilla blå strecket.
Hon stirrade, tittade igen, upprepade barnmorskans ord inne i huvudet.
Först mumlade den där kvinnan någonting hon aldrig kommer minnas, det enda hennes omtöcknade hjärna snappade upp var de tre orden som följde därefter:
"Du är gravid"
"Du är gravid"
"Du är gravid"
"Du är gravid"
"Du är gravid"
"Du är gravid"
Framför henne låg en liten vit bricka med två blå streck, tveklöst.
Tveklöst.
Ingen återvändo.
Nu ställdes allt på sin spets.
"Du är gravid"
Hon grät för sig själv, hon grät för honom. Hon grät för det andra blixtnedslaget, han som just vänt upp och ner på hennes liv. Hon grät för sina principer, hon grät för galenskapen. Hon grät ut alla de tankar och funderingar som var alltför komplicerade att ta itu med nu. De som ändå måste tas itu med, innan det är för sent. Det hon måste ta itu med, hur komplicerat det än må bli, hur svårt det än må bli. Hon har ingen annan att skylla, och ingen annan kan göra detta åt henne.
Oavsett vad som hände nu så skulle hennes liv aldrig mer bli sig likt.