blindo

Än en gång har vi blivit rånade. Bestulna på allt hopp.
För vilken gång i ordningen är omöjligt att säga. Det är någonting vi vant oss att leva med. Någonting vi växt upp med. Någonting som helt enkelt blivit vardagsmat för oss, så till den grad att man knappt orkar ifrågasätta det längre.
Det bara är såhär.
Ändå är det svårt att inte låta sig knäckas av det. Gång på gång på gång. Man lär sig aldrig hantera känslorna som väller över en varenda gång det blir så uppebart att det inte kommer ske någon förändring.
Och allra värst är det nog för de små.
Mina yngre syskon. 14 och 16 år. De som fortfarande bor hemma och måste leva med eländet dygnet runt.
Själv har jag flyttat hemifrån sedan länge, och får beskåda eländet på någorlunda tryggt avstånd. Ändå kan jag självklart inte släppa taget om misären. Jag kan inte lämna mina småsyskon i sticket, inte bara fly från allt det jag är så orolig för skall förinta dem.
Om bara de också kunnat fly. Om vi kunnat lämna allting bakom oss, tillsammans. Om det bara fanns en möjlighet för mig och mina fem syskon att slita oss fria från detta och tillsammans slicka våra sår i hopp om en framtid där detta vårat helvete blott lever kvar som ett smärtsamt minne.
Och visst, det skulle vi kunna göra. Det skulle vara en möjlighet, inte alls särskilt omöjligt eller svårt.
Om det bara inte vore för att rånaren i detta fall är vår pappa.