blindo

Åsksmällen dånade och hon log stort. Nu var det äntligen dags och hon var tvungen att ta det beslutet. Beslutet som skulle komma att ändra inte bara hennes liv, utan även hans. Han som dök upp där för längesen och lotsade henne genom den märkliga kitschvärlden.

En lång, mörk främling som svepte in i hennes liv och plötsligt ställdes allt på sin spets. Så hon smet från sådant hon borde göra och njöt av kicken det gav. Han fanns ju där och snart skulle allt ändå bli så totalt annorlunda mot vad hon var van vid.

Bara att vänta och se.

Det bråkades och gnälldes. Allting var helt sjukt och hade det inte varit för en viss detalj hade förmodligen kvällen slutat i mentalt sammanbrott för hennes del.
Nu dök han upp- blixten slog ner.
Hans trygga, medlidande leende skickade ett pirr av välbehag genom hela hennes kropp och genast visste hon... Honom skulle hon ha.
Så otippat, men ändå så logiskt på något sätt. Plötsligt var hon totalsåld på en ny drog, och abstinensen dagen därpå var nästintill outhärdlig.
De skulle dröja många veckor innan de sågs igen, och hon var förkrossad.

Efter bara några dagar hade hon lärt sig många saker om människorna här. De hade nämligen en hel del gemensamma nämnare, mer eller mindre irriterande.

Till att börja med var de alla helt övertygade om att hon var både blind och döv, vilket hon började önska vore sant. Detta tog sig ut i form av hysteriska viftanden, skrik, tjoanden och den lustiga lilla företeelsen att jagandes följa efter henne trots att hon redan talat om att hon var upptagen, men på väg. Som om det inte vore nog verkade heller ingen höra vad hon sa, eller uppfatta hennes "jag är på väg"-vinkningar.

Stressad slår hon sig ner och då kommer han. Han som skulle förändra hennes liv. Inte radikalt, men litegrann. Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet, men hon låter honom hållas. Hon behöver en re-bound. 

Han ler mot henne, en kort stund. Sen är det dags att bege sig upp till stressen igen. Stressen och skriken.